katlindp.blogg.se

Men fick läxa av psykologen att skriva dagbok och kom då på att jag har ju använt bloggen som en dagbok i många år, men inte sen jag flyttade till Brillinge har jag skrivit något och det är nästan två år sedan. 

När jag kollade igenom några inlägg så såg jag att livet varit tungt och mitt psykiska måendet inte på topp. 

Så att börja med att skriva att jag nu mår så dåligt att jag går till en psykolog är väl inte den bästa starten. 

Men så är det. 

Efter att jag flyttat hit så tog det två månader innan en käftsmäll knockade mig totalt. 

Cancern besegrade älskade C. 

Den 20 maj så var jag med när hon tog sitt sista andetag. 

Det var fruktansvärt. Allt bara rasade för mig. 

Mitt arbete sen nio år tog slut. 

Allt tog slut den dagen. 

Hoppet om Jörgen och mig tog slut då, då han inte fanns här för mig (han hade druckit) Den besvikelsen och insikten gjorde jätteont. 

Två veckor efter det kastades jag ut till brukare som ingen ville vara hos. 

Det var hemskt. Arbetstiderna var hemska, lönen likaså. 

Jag stängde av mig själv. 

Slutade känna. 

På hösten åkte jag och mina underbara systrar till Spanien i en vecka, det var underbart. Dagen efter hemkomsten hade jag en ny brukare att börja hos. 

En stackare som ingen egentligen heller ville jobba hos och en ny chef som var helt värdelös. 

Första mötet med henne, chefen alltså, så kände jag att jag var så mycket bättre än henne.. så ska man inte känna emot en "överhet". Då blir det fel. Och fel blev det. 

Jag tog slut.. depressionen kom med en större kraft och jag sökte hjälp. Gick i gruppterapi tio ggr. 

Kämpade på som personlig assistent. 

Och livet såklart. 

Och Jörgen. 

Uppsala Kommun skulle sälja ut assistansen och jag kastade ut jobbansökningar till några gruppboenden. Modigt, eller hur!? 

Dagarna innan jul så flyttade vi mamma till ett vårdboende i Sävja. Hennes alzheimer blev bara värre och värre. 

Stressigt, jobbigt, sorgligt och hemskt. 

Firade jul med Tobias, Jennifer och Eije i Nyby, hos J’s mamma och pappa. Det var mysigt. 

Våren kom, beslut om att Edshammar ska säljas. 

Fick ett telefonsamtal om att jag skulle få ett nytt jobb som boende assistent. 

I världen gick ett rykte om ett nytt virus i Kina, som var allvarligt och människor dog av det. 

I början på mars månad kom viruset till Sverige och världen drabbades av en pandemi. 

Allt stängdes ner och folk som drabbades dog. 

Jag jobbade på som vanligt. 

Med jobb, mitt mående, beslut om att Johan och IsaDora ville köpa Edshammar, att börja "dödstäda" fast mamma lever, hitta saker från mormor och morfar, komma på att jag saknar dom så in i helvete och att den sorgen och saknaden nog inte bearbetats sen -93 när dom båda dog. 

I mitten på april blev min brukare sjuk i Corona. 

Jag jobbade, hon fick svårt med andningen och fick läggas in på akademiska. 

Jag fick återigen jobba som PA på sjukhuset. Men med ett dödligt virus istället för cancer. 

Full säkerhets utrustning på mig, 11 timmarspass i ett isoleringsrum. En usel chef på det. 

Första kvällen efter jobbet började jag känna mig duven, men åkte till Ackis till klockan sju den morgonen ändå. 

Ingen annan ville ju jobba. 

På eftermiddagen började jag verkligen känna mig sjuk.. Brukaren fick svårt att andas och det blev ett "akutlarm" för att få upp syresättningen. 

Påminnelsen om C’s död var påtaglig hela tiden, det förstår ni va? 

När larmet stabiliserats, så frågar läkaren på rummet hur jag mår.. 

-Va’ jag?? Öhh.. inte bra. 

Fick tillslut göra ett Coronatest och åka hem. 

Att jag drabbats av det dödliga viruset Covid-19 var jag ganska säker på.. och det var jag.. såklart. 

Jag dog inte.. men jävligt sjuk var jag. 

Var isolerad i nästan fyra veckor. 

Två veckor efter det började min nya karriär som boende assistent. 

Det gick ganska bra.. eller det var en bra sommar med en heltidstjänst och vikarier på jobbet, tills dom ordinarie personalen började komma tillbaka och ha fel uppfattning om mig, mitt jobb och min personlighet. 

Ner som en pannkaka igen och den trötthet jag gnällt om innan Corona är som en fis i rymden med den som kom efter viruset. 

Fy fan, vilken urvriden trasa jag är av trötthet. 

Tog kontakt med vården, för att så trött som jag är, är inte normalt. Fick börja träna, vilket jag fortfarande gör och med hjälp av min fysioterapeut även en tid till psykologen. 

Jag var nog inte bara trött efter covid-19, jag är nog deprimerad också. No shit sherlock. 

Men sen händer det fruktansvärda söndagen den 15 november. 

Jag hade så fruktansvärt ont i magen att akuten var det ända rätta, den morgonen. Men alla prover var okej. 

Men så ringer Jörgens son Tobias och skriker och gråter att pappa är död... 

Allt bara svartnade.. 

Jörgen är död. 

Jörgen är död. 

Jörgen är död. 

Där och då kraschar jag. 

Déjà vu från när Tommy dog. 

Jag har varit med om det här förut. 

Mina underbara barn omsluter mig. 

Mina hundar behöver mig. 

Alice och Astrid som varit instängda med en död husse i ett dygn. 

Mina vänner och systrar finns här för mig. 

Men jag har kraschat. 

Utmattad. 

Deprimerad. 

Andas ytligt. 

Stänger av mig. 

Vågar inte gråta, jag kanske inte kan sluta då. 

Skrattar sällan. Vad finns det att skratta åt? 

Halvtidssjukskriven. 

Pengarna räcker inte till 

Skuldsätter mig. 

Fick även en läxa till igår, av psykologen. 

Att jag ska gråta. 

Men det kan jag inte. 

Nelly behöver veterinärvård. 

Hon kanske har diskbråck. 

Vet inte om försäkringen täcker det. 

Ringde bästaste Carola och grät lite. 

Hon lyssnar och tröstar. 

Men jag vågar inte mer. 

Fridens liljor