Om..
Femtio.
Jag skulle önska att det kändes som att det bara är en siffra, en milstolpe i livet eller ännu en anledning att fira.
Om fyra månader kanske det känns så, men jag tvivlar på det.
Så som mitt liv har och ser ut efter 49 år och 8 månader, så får jag kanske vara lite tacksam iallafall att jag kanske lyckas att bli 50 år.
Jag önskar att det skulle finnas en positiv drivkraft i mig som kunde och orkade planera en hejdundrande fest eller allra helst ta min familj och resa bort och fylla år med dom närmast sörjande.
Men inte ens det har jag efter 49 år och 8 månader.
Jag önskar att jag hade haft en bra ekonomi.
Jag önskar att jag hade någon som med hela sitt hjärta ville "ta hand om" mig och leva tillsammans och planerar en framtid och vilja bli 100 år med mig.
Men inte ens det har jag när jag är 49 år och 8 månader.
Jag har såklart mycket i livet och många runt omkring mig som jag är tacksam för att jag har, tro inget annat om ni är här och läser.
Men just nu, mitt i natten i en liten säng i mörkret på ett jobbpass i Eriksberg, där jag tar hand om ännu en annan person än mig själv, så känns inte dagen om fyra månader då jag fyller 50 år som bara en siffra eller milstolpe i livet.
Men om fyra månader just idag så är det kanske vår, dagarna är ljusare och längre och livet kanske ser helt annorlunda ut än idag när jag är 49 år och 8 månader.
Femtio.
Fridens liljor!