Är det inte..
Livet alltså
Fy fan
Jag har ju vetat om att Alice inte kommer att leva för evigt. En hund gör ju inte det.
Men när det väl händer, när dagen närmar sig slutet så är sorgen så hemskt svår.
I onsdags så förstod jag att dagen hade kommit för att ta ett sista farväl av min älskade Alice.
Det känns så overkligt att hon inte finns längre. Min älskade Alice-brallis.
Hur mycket sorg och jobbiga saker ska jag orka med?
På torsdag morgon så gick jag in
i "Bit ihop" Kattis.
Jag är där än.
I fredags kom Ehlin, Adina, Douglas & Olivia hit och dom har boostat mig med så mycket kärlek. Oj, oj vad jag tankar energi när jag har en mening att leva.
Idag har jag inte varit utanför dörren.
Jag har unnat mig en dag i nattlinne, ljudbok och sömn.
"Bit ihop" Kattis är fortfarande på, så jag gör det ett tag till och hoppas att det håller i sig.
Fridens liljor!