katlindp.blogg.se

Det går framåt, men i mitt tycke alldeles för långsamt. 

Jag vet att i våras när jag blev sjukskriven och jobbade 25% och sen 50% och hade 5 veckors semester, så sa jag att jag kommer kunna gå upp i jobbtid i september. 

Jo, tjena.. 

Fick "avbryta" jobbandet på 50% och backa till 25% i två veckor. Chefen fick "skäll" och fick göra om mitt schema, så förhoppningsvis så ska det fungera bättre. 

Det privata livet då, kanske ni undrar? 

Det är som vanligt när jag mår dåligt att jag istället för att be om "hjälp" (det är nog sällskap jag behöver) så isolerar jag mig. 

Vill inte störa, vill inte vara en belastning, vill inte visa min svaghet. 

För vem orkar med mig? Vem vill umgås med mig? 

Säkert fler än vad min trötta hjärna fattar, men istället för att sträcka ut min hand, så drar jag mig undan. 

Men jag försöker ta ett steg i taget och ibland så kommer jag framåt istället för två steg bakåt. Även om det känns som myrsteg ibland. 

Crazy zoo då.. 

Som trots allt är en stor del av mitt liv, mitt hem och som både ger mig kärlek och huvudvärk. 

Stina födde kattungar den 30 augusti, två stycken i min säng. En levde och en var död. 

Men Stina började blöda jättemycket och slutade föda resten av ungarna. 

Så en dyr tur till djursjukhuset med kejsarsnitt och där plockades tre kattungar ut, varav en redan var död och dom andra två inte orkade fortsätta leva. 

Så nu har jag tre katter. 

Och en hund. 

Om det är en hankatt blir det nog en Nisse, eller Pelle och är det en hona ska namnet få bli Vida, som betyder liv. 

Tror jag. 

Några dagar innan allt strul med katterna så blev jag farmor igen. 

En underbar liten kille som fått det fina namnet Lowe! 

Min stora önskan är att jag ska återfå krafterna och kunna vara den bästa farmor och mormor som går. 

Men jag gör så gott jag kan. 

Fridens liljor!